Spenderar en skön kväll med litervis av kaffe hemma hos mamma i Ängelholm. Håller för fullt på och skriver lite motioner till MUF Östergötlands distriktsstämma 2012, och kom fram till att med målet att bli distriktsordförande för Sveriges tredje största MUF-distrikt (vi är cirka 1130 medlemmar) så är det time to shape up och börja skriva lite politik. Att ha en sovande blogg med högst oklart fokus och bara 4 inlägg på ett år känns inte helt hundra..

Så nu tar jag och uppdaterar bloggens innehåll! Hellre att jag helt och hållet byter innehåll på bloggen än att slaviskt följa ett tema för evigt vilket får bloggen att självdö. Nu är fokus politik, teknik, och företagande. Sen kan det nog bli en hel del annat som intresserar mig, vilket gissningsvis kan vara marknadsföring och ekonomi på olika sätt.

Vindkraftverk Olsvenne 2
Vindkraftverk i klassisk pose: stillastående. (Foto: Vattenfall)

Anledningen till att jag i huvudtaget tog tag i detta är att jag ville skriva av mig om min frustration kring vindkraft. Jag gillar förnyelsebar energi, men jag är högst skeptisk till vindkraft. Trots att det byggs och byggs så är den totala elproduktionen från vindkraft fortfarande mindre än vad Barsebäcksreaktorerna som stängdes 1999 och 2005 stod för. Vi skattebetalare har självklart stått för en del av notan, och genom Boverket har det betalats ut nära 86 miljoner i stöd till planeringsinsatser för vindkraft. Av dessa har vi fått nästan 4 miljoner till Östergötland. Dessutom avsattes 300 miljoner kronor i investeringsstöd under perioden 1998-2002. Investeringsstödet skulle motsvara 6 öre/kWh, och utöver detta utgick det en miljöbonus på 16,2 öre/kWh. Kostnad: nästan 100 miljoner kronor, per år. Utan statliga bidrag hade kommersiella investeringar i vindkraft inte varit lönsamma. Men att lägga 100 miljoner kronor per år för något som utgör under 1 % av elproduktionen i landet är lite väl saftigt. (Rekommenderar Ds 2000:20, om Elproduktion från förnybara energikällor, för intresserade.)

I dagsläget utgör vindkraften ungefär 2 % av den svenska elproduktionen, och då har vi byggt ut vindkraften i ungefär 30 år. Vad allt detta kostat svenska skattebetalare vill jag helst inte tänka på. Att vi dessutom förhindrade utvecklingen av kärnkraft i Sverige under nära 20 års tid tillsammans med en ambition om att avveckla all kärnkraft under 30 års tid efter en tveksam folkomröstning gör inget bättre. Fortfarande har vi en begränsning om 10 kärnkraftverk i Sverige, vilket är precis så många som redan är i drift. Jag hade gärna sett en modern utveckling av kärnkraften i Sverige, utan begränsningar om antal. Jag motsätter mig avvecklingen av Barsebäck 1 och 2 som gör att elområde SE4 (”Malmö” – södra Sverige) står utan vettig egenförsörjning och därmed dyrare elpriser.

Noterar även att Östergötland under en mycket kort tid (1968-1970) hade ett kärnkraftverk, Marviken, på Vikbolandet utanför Norrköping vars reaktor (kallad R4/Eva) inte hann tas i drift innan projektet lades ned. Det var en reaktor som utöver el även skulle producera vapenplutonium som en del av det svenska kärnvapenprogrammet. Kärnvapen kanske var lite onödigt, men ett kärnkraftverk i Östergötland hade inte varit fel. Vi får se vad framtiden har att bjuda på!